Morsdag!
Älskade lilla Meja! Du börjar bli stor
Förbannade idioter
Efter en timma eller så går mamma ut på balkongen för att röka, och efter en liten stund ropar hon åt mig och säger att Meja's hjälm ligger nedanför. Går och kollar och mycket riktigt så var det Mejas hjälm som låg där. Jag springer ut för att hämta den, medans Meja fundersamt är på väg ur badkaret för att kolla läget. Ser till min förskräckelse att även cykeln var borta. Jag kommer in och är arg som ett bi. Vrålar att "cykeljäveln är stulen" och Meja blir helt förstörd. Försöker lugna mig så mycket det går för att kunna prata med Meja. Jag säger till henne att det är tjuvar som tagit hennes cykel, men att mamma ska hitta den igen. Samtidigt, medans jag var ute för att hämta hjälmen, ringer Simon. Så mamma har honom i örat medans jag kommer instormande och vrålar. Jag säger åt mamma att säga till Simon att han ska cirkulera i området, och så tar jag på mig skorna (som jag glömde första gången) och sticker iväg.
Totalt så var vi 6 stycken som sökte i Skönsberg/Haga/Korsta-området, men det var en (som inte var med i klanen) som hittade den. Lyckan var total men ilskan bestod! Jag gjorde en väldig chansning när jag sa till Meja att vi skulle hitta cykeln, men en sak är säker. Skönsberg är litet. Människorna som bor här är färre och alla känner alla, så till slut hade jag fått reda på vem det var som tog den.
Under tiden som jag var ute var Meja självklart väldigt ledsen. Micke försökte trösta henne med att Om cykeln inte kom tillbaka så skulle hon få en ny av honom och jag tror att hon accepterade det erbjudandet. Jag hade verkligen velat varit med när morbror Anders kom in i lägenheten med cykeln, för Meja hade blivit överlycklig och cyklat omkring på den inne i lägenheten och när jag kom hem så visade hon mig cykeln mer än en gång :-) Älskade gullunge!
Jag kan liksom inte förstå hur somliga tänker. Hur kan dom ta någonting som tillhör ett barn?! Hur kan man gå in i en kodad trappuppgång, ta en rosa barncykel med en prinsesshjälm hängande på styret?! Hur kan man stjäla från en liten flicka?! Hur kan man sova gott efter någonting sådant och hur kan man ens komma på tanken?! Många frågor utan svar där... Men jag blir så förbaskat irriterad!
Drömma kan man
Dock fick jag ett mindre trevligt samtal från våran familjepsykolog. Jag hade missat tiden som vi hade där idag. Jag svor då. Kan jag lova! Inte högt, utan massor i mina tankar. Jag hade kontaktat dom förra veckan, och bad om att få bli uppringd - för att jag ville ha en tid! Mycket irriterande och frustrerande att vi i själva verket hade en tid... *suck*
Pysslat
Efter att ha tröttnat på att min plan aldrig vart av så gjorde jag slag i saken och gjorde en B-version av den.
Sökte reda på tavelhyllan, var tvungen att såga av den lite för att den skulle passa.
Klippa, klistra och pyssla.
Hamra lite, skruva lite och *vips* så var det färdigt :-D
Inte exakt så som jag hade tänkt mig, men alldeles utmärkt ändå!
En tavellist från Rusta.
Ett lakan från IKEA.
Presentpapper från Lagerhause
Spets från Panduro
Svårare än så var det inte, men vilken skillnad!
Nu längtar jag mer än någonsin tills jag kan starta upp pysselrummet! :-)
Söndag
Idag har jag haft en otroligt bra dag. Den har jag tagit ut med Meja till 100%. Vi har varit ute större delen av dagen och bara varit i lekparken här utanför. Nu har bänkarna kommit ut, så det hela blir mycket trevligare - iaf för mig :-) Fifi fick också följa med ut idag och jag tror att det vart uppskattat. Dock inte av Sally. Sally brukar få vara lös, men nu när Fifi var med, hade jag henne kopplad för att hon inte skulle jaga efter Fifi och kanske hamna ute bland bilarna. Jag litar på Sally (för det mesta!) när hon är okopplad. Hon blir bättre och bättre för varje gång, och vi tar längre och längre promenader utan koppel. Men när hon och Fifi kör igång så blir dom båda döv, så jag törs verkligen inte chansa... Jag skulle gå sönder om det hände någon av dom någonting :-( *peppar peppar*
Imorgon ska jag jobba. För första gången på evigheter och för första gången sedan diagnosen+medicineringen. Som tur är har jag den första turen, dvs att jag slutar kl 19 och det är riktigt skönt. Ren lyx t.o.m. Det ska bli oerhört roligt att få göra någonting annat än att vara hemma och inte göra nått :-)
Om allting går som det ska, och ingenting blir ändrat eller inställt så kommer jag, Meja och Sally att åka med min pappa och Malin + deras hund Ira till "Skolan" på onsdag, och komma hem på söndag. Jag har nog inte varit där på säkert 10 år så jag känner mig som ett litet barn på julafton för att jag ska få ta med min dotter dit :-) När jag berättade för Meja att vi skulle åka till ett ställe som kallas för "Skolan" och vara där några dagar och sova där, fick jag minst sagt en sur min. "Jag vill inte gå i skolan! Jag vill inte flytta."Jag förklarade för henne att det är som en sommarstuga och att morfar och Malin också ska vara med, och att det blir lite som en semester. "Jahaa, en seeemester. Jaaaaa!" jublade hon glatt, och sedan säger hon; "Men mamma, vad är semester." Älskade unge, hon är förbaskat gullig! ♥
Nu ska jag ta och gå och lägga mig för jag är så förbannat trött, vilket jag har varit enda sedan 16-tiden. Varför jag tjurat på med att vara vaken tills nu, det vet jag inte :-P
Dom vita klackskorna vill Meja förövrigt ha. "Mamma, jag vill ha dom här klackskorna." och eftersom att det är ta 3 betala för 2 så kan ju inte mamman låta bli att kika åt sig själv också. Måste sälja min själ först bara så att jag får ihop en krona eller två ;-)
En ovanlig känsla...
När jag har varit på ett speciellt sätt under hela mitt liv, känns det minst sagt konstigt när jag är på ett annat. Att göra någonting, överhuvudtaget, har tidigare varit ett enormt hinder - vilket det fortfarande är. Men i nuläget kan jag både påbörja och avsluta det jag ska göra/gör. Förr (innan medicineringen) kunde jag inte påbörja något som jag egentligen inte ville göra. Jag kunde heller inte avsluta någonting för att jag tappade lätt fokus och hoppade till en ny sak att göra, eller tröttnade helt enkelt på det jag gjorde. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helomvänd och att jag idag gör allting med ett leénde på läpparna, fullföljer allting som ska göras till punkt och pricka - men det som är nu är ett otroligt framsteg för Mig, och jag är stolt över mig själv!
Det som är negativt med detta, men som till stor del beror på ADDn är att jag blir väldigt trött. Troligtvis så pressar jag min hjärna så mycket när jag fokuserar på en sak, att den blir helt slutkörd. Därför tar det lite längre tid när jag gör något, men så blir det också gjort. För jag måste "vila" mellan varje projekt. Lite som att jag laddar upp batterierna :-)
Jag känner ett överliggande lugn. Inte i min själ, utan i min hjärna. Mitt huvud känns mycket lättare och mina tankar känns mycket klarare - mer förståndiga. Situationer är längre inte ett hinder utan en prövning. En prövning som jag inte ser på med skräck och avsky, utan faktiskt med en gnutta nyfikenhet.
Detta är bara toppen som det skrapats lite på. Jag vet att jag kommer att bli bättre och att mina tankar och känslor kommer att bli mer "tydliga". Jag stressar inte mig själv, och kommer inte att göra det heller för stress är min absolut värsta fiende!
Jag är stolt över mig själv för vad jag presterar för stunden och inte vad jag misslyckats med.
Jag tänker inte på det förflutna utan jag tänker enbart på nuet och en gnutta framtid. Om jag skulle tänka på det förflutna och spekulera i det, skulle "nuet" inte spela någon roll. Kapitlet som har påbörjats är jag tacksam över trots att jag endast är på "första steget". För att allting är nytt, och jag måste lära om mig själv - en ny chans helt enkelt, och hur många är det som får en ny chans i livet? Jag tänker glädjas åt min chans utan att stressa fram en förbättring och enbart ta en dag i taget och njuta av den till fullo!
Rundar av det här med denna dikt (som jag gjort om lite) men som jag ej minns vem som skrivit; Jag fullkomligt älskar den!
Jag är barnet som verkar frisk och kry. Jag föddes med tio fingrar och tio tår.
Men något är annorlunda, någonstans i mitt sinne, och vad det är, det vet ingen.
Jag är barnet som kämpar i skolan, fast de säger att jag är helt smart.
De säger att jag är lat, kan lära mig om jag försöker, men jag verkar inte veta var jag ska börja.
Jag är barnet som ingen kommer vilja spela med - den som blir mobbad och retad.
Jag försöker passa in och jag vill vara omtycket, men ingenting jag gör verka hjälpa.
Jag är barnet som får vredesutbrott över saker som verkar små och banala.
Du kommer aldrig veta hur panikslagen jag är inombords, när jag gömmer mig i min ilska och skräck.
Jag är barnet som har svårt att vara stilla även om jag är tillsagt att sitta stilla och vara tyst.
Tror du att jag väljer att vara helt utom kontroll? Vet du inte att jag skulle om jag kunde?
Jag är barnet med brustet hjärta, även om jag låtsas att jag inte egentligen bryr mig.
Kanske det finns en anledning till att jag är skapad på detta sätt - ett budskap jag är sänd för att sprida.
För jag är barnet som behöver bli älskad, accepterad och uppskattad.
Jag är barnet som är missförstådd. Jag är annorlunda .. men ser ut precis som du.
Meja tackar i förväg ^^
Samtliga saker på bilden ovan klommer ifrån Toys'R'Us.
Det behöver absolut inte vara exakt dessa, för Meja bryr sig nog inte :)
Då kör vi
Men vad är det då som har hänt på dessa tre veckor?
I princip ingenting...! Ingenting som jag kommer på nu, heller ingenting som är värt att nämnas ;)
Två saker har hänt som kan ligga i en läsares intresse och det är;
1. Jag och Meja var på världens sötaste Elvis namnvälsignelse! En minst sagt spännande upplevelse med minst sagt udda människor. Men jag fick snoosa bebis och Meja var jätte snäll under cermonin och i överlag, så det var en fantastisk dag!
2. I ett försök till att bi rödhårig igen, blekte jag sönder håret så pass mycket att jag fick klippa av mig allt :P Så nu har jag kortast hår ever - har aldrig haft så här kort hår, samt att det inte vart rött för färgen fäste inte på mina porösa, trasiga strån. Orange/guld/röd är resultatet men det gör inget! För jag är så förbannat nöjd! :D Välkommen tillbaka Frida säger jag ^^ Älskar att ha kort hår!
Detta får bli mitt premiär-inlägg tills vidare, så ska jag försöka knåpa ihop något framåt kvällen som är mer information,- samt bildrikt :) höhö
Lycka är...
Att förstå vad jag läser samt vilja läsa mer! Denna goding har jag suttit
med under eftermiddagen och lite av kvällen. Boken i knät och talboken
i öronen, nerladdad till MP3n. Visserligen är boken lite skrattretande då
den använder många roliga ord och liknelser för att läsaren ska förstå,
och just det gör boken roligare att läsa! Jag rekommenderar verkligen
alla som har problem med teorin (inte pga lathet!) att införskaffa denna!
Lätt värt pengarna.. Sedan att man fick med en talbok - gör inte saken
sämre! Tack och lov för denna goding! Kanske det t.o.m. finns hopp om
mig ;) Att lilla jag faktiskt kommer att sitta bakom ratten en vacker dag.
!?!?!?!
Jag är så less och ledsen på att känna som jag gör. Mina känslor ger mig verkligen whiplashskador.
Ena dagen känns det bra, medans nästa dag känns det skit.
Ena dagen känns det som att jag är starkast i världen, medans nästa dag känner jag mig som en bräcklig gammal vas, full med sprickor.
Det tar verkligen på en. Att leva i en värld med sig själv och sin familj som i själva verket inte är så som "jag ser det (vill se det)" är verkligen jätte jobbigt.
Jag drömmer ofta om mitt liv...
Drömmarna är helt annorlunda än verkligheten - h e l t annorlunda.
Så pass att jag -om dom inte var så underbara- vill kalla dom för mardrömmar...
Bus
Meja fick härja lös på Elvira's gård - Sally lika så, och jag tror att alla uppskattade lite frisk luft och lek.
Dollar och en massa äventyr
...och fyyy så så skönt det var! En riktig endorfin-kick som rusade genom hela min kropp. Min kropp, mitt psyke och min själ tackade mig efter passet - kan jag lova! När vi åkte från Moove så fanns det fortfarande liiite tid kvar innan Meja skulle hämtas, så vi gjorde ett sista stopp och det vart på Dollar Store. Vilket misstag ;) Dom hade fått så otroligt fina saker så jag var bara tvungen. Jag behärskade mig till 100% men lite kunde jag inte låta bli ^^
En ram till Meja, för ynka 20(!!) kr, som hittat och den var ju minst sagt bedårande.
Servetter - helt i min smak och passande till mitt kök, 10 kr/st
Ett väggord - "Home is where your heart is" just för att det är så sant! Jag skulle kunna bo i ett förråd, så länge jag får bo där med Meja och Simon.
Skrubbhandskar, så mama kan skämma bort den tråkiga och lysterlösa huden lite ^^
Gympa
Det är verkligen lycka att få se sin annars så speedade flicka, varva ner och få göra någonting som hon tycker om. Att kunna se glädjen hos henne när "passet" sätter igång och att hon verkligen vill tillbaka och göra det igen och igen och igen....
urk
Samtidigt så känner jag ett konstigt inre lugn, och till råga på allt så är Meja relativt lugn(?!) vilket inte hör till vanligheten hemma hos oss. Kombinationen av alltihopa är sjukt oroväckande, men samtidigt gudomligt skönt. Det är oroväckande just för att jag är Sveriges (kanske t.o.m. världens) mest negativa människa så jag förväntar mig ett bakslag utan dess like inom snar framtid. Det tankesättet kanske också försvinner iom medicineringen kombinerat med lite KBT - tiden får helt enkelt utvisa det. Men en sak i taget och det är inätning som står på schemat :)